En såndär medelmåttig dag som blev riktigt bra! 

Hur många gånger kan man kolla på samma film och ändå tycka att den är lika bra som första gången? 

Tanken var en sovmorgon, ingen klocka ställd, inget planerat. Bara sova tills kroppen vaknar, för det är precis det jag igentligen behöver, sömnen har blivit lidande på sistone. Med all rätt så börjar jag bli svart runt ögonen och allt blir 17 gånger värre än vanligt och jag behöver bara sätta i lurarna i öronen för att det ska knyta sig i magen och tankarna börjar flyga iväg, rädsla och en sån sjuk osäkerhet. En osäkerhet som handlar om att bli utbytt, att inte vara tillräckligt bra och jag har vant mig dem senaste åren, det blir en vardag tillslut. Men ibland glömmer jag allt det där och bara njuter fullt av livet på alla sätt, och när det blir sådär otroligt bra så jag släpper rädslan av att bli utbytt, lämnad och ljugen för så skiter det sig alltid, som om  kroppen försöker varna mig för att livet inte alls kan vara underbart och rosa moln. 🔫 klart att jag inte kan gå runt och må underbart för länge, lyfta en 2 centimeter över marken. Någon gång spricker den där ballongen och man står plötsligt i springskor i snön och fryser sönder fötterna. 

Jag är livrädd, livrädd för att bli lämnad,för att bli lurad igen. Det är inte första gången jag litar på en människa så otroligt och sedan står kvar där själv. När jag hittar någon jag tycker om, på riktigt så ger jag allt utav mig själv. Pengar spelar ingen som helst roll så länge någon annan har det bra. Men när du är så dum som mig och ger allt utav dig själv så är du så sjukt blottad ända in på skelettet. När man har någon så nära så kan det göra fruktansvärt ont, små grejor kan lätt bli stora pga att du givit av dig själv. 

Jag HATAR Cher's nya låt, "i hope that you find it" tro på fan att den ska spelas lite nu och då såklart? Har en otroligt stor lust att stoppa fingrarna i halsen och gjuta igen öronen. Sådär, lättade lite grann på hjärtat! 

Nu är det min tur att ha lite flyt, det har varit för mycket må dåligt nu och ett tag bakåt!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva för vettigt, funderar starkt på att lägga ner bloggen samtidigt som det är skönt att ha den till att kunna kolla tillbaka och se hur mycket bättre det mesta blivit, men jag är också en sån som behöver min privata del och tid. Ensamhet är inget som skrämmer otroligt. 

Om jag kan skänka 1000:- unga kronor till något som räddar liv i framtiden och samtidigt få något fint för den summan så förstår jag faktiskt inte varför ens tveka. Jag klickade hem en Hood till mig, 2 armband, ett till mig och ett till syster samt en mössa. Tveka inte en sekund, nog för att det är snygga prylar som kommer hem i lådan men bäst av allt är att jag stödjer något livsviktigt, inte en krona som är bortslösad, kan detta hjälpa någon så är det värt varenda öre! 

Du vet den där lilla notisen i tidningen man läser lite löst medans man äter frukost? Den där det är 3 herrar varav en har prostatacancer, men alla 3 har drabbats. Jag har aldrig lagt någon större vikt på den där annonsen mer än att det är otroligt sorgligt hur en sjukdom kan förstöra för så många runt om. Förens jag satt i samma båt, jag har inte cancer men en av mina närmsta har. Jag har läst och tänkt "ja men mitt ex för flera år sedan har haft cancer, då klarar jag mig undan." Riktigt så fungerade det inte, det insåg jag när jag satt där i bilen tillsammans med dig och du behövde berätta något viktigt, så viktigt att du ville ses idag. Jag tog inte så allvarligt på det, det var väl något som inte kändes bra. Det kan man nog lugnt säga, att det inte kändes bra för dig, och inte minst för mig. "Jag har något allvarligt, riktigt allvarligt,men jag vill inte säga något förens jag vet 100% säkert hur allvarligt". Det var allvarligt, riktigt allvarligt. För kan det verkligen bli allvarligare än att leva med en dödlig sjukdom som vänder hela livet uppochner? Du hade cancer, cancer drabbar väl inte mig såhär pass nära va? Det drabbar alla andra men inte mig.. Nu har det drabbat mig och ibland så vaknar jag upp och tror att allt bara varit en fånig dröm, något man känner ett visst obehag över men skakar av sig med tiden. Den här gången var det ingen dröm och det värsta var inte att den var sann utan att den både var dödlig och drabbade dig, du som tränat,  inte utmant döden mer än någon annan eller som vill dem flesta väl, du som fått kämpat ändå, nu hade du troligtvis fått livets svåraste kamp att klara. Det gick några timmar innan allt sjönk in, innan alla tårar jag någonsin haft samlade sig på ett och samma ställe för att bilda en klump, en livrädd klump. Det som gör mig mest ledsen än idag är att du burit detta för dig själv så länge, att jag inte kunnat hjälpt dig eller bitit av med något elakt för att jag tyckt att du bettet dig konstigt, när du minst sagt bettet dig normalt med tanke på vad du gått runt och burit på. Min första tanke var nog " hur skyddar jag dig? Vem är Sveriges bästa läkare som kan operera ut denna tumör?" Jag letade, lusläste varenda sida på internet för att hitta hjälp på bästa stället, för jag lovade dig att jag inte skulle ge upp när dina krafter inte

Så otroligt skönt för tillfället! 

Mitt liv har gått i en rusande fart den senaste tiden. Det har hänt massor på en kort tid. I slutet på november, närmre bestämt den 27 så blev jag moster till världens finaste lilla tjej, lilla fina och underbara My. Hon fyller mitt hjärta med kärlek så det känns nästan som om mitt hjärta ska svämma över av tacksamhet. Den lilla människan gör mina dagar genom att bara finnas till och fylla ut tomrummet som skulle blivit utan henne. Spelar ingen som helst roll om hon spyr ner mig, inte sålänge man är 3 veckor. 

Lättast är att lämna allt när det är som svårast och jobbigast. Att lämna dig själv, att låta dig bära allt ensam. 

Jag önskar från botten av mitt hjärta att jag kunde få till ett vettigt och smart inlägg, men tyvärr kan jag inte det. Det finns inget som helst vett i min värld och vardag för tillfället. Jag skulle vilja trycka på pausknappen och bara få andas ut ordentligt utan en massa tankar. Känner dagligen för att posta ett inlägg men jag kommer aldrig så långt. Det är så mycket måsten för tillfället, måsten som inte alls är viktiga. Ibland kan man behöva en käftsmäll för att inse hur jäkla bra man har det och hur mycket smått man gnäller över, som igentligen inte ens är något att yttra sig om. Tack för att just jag fick den här käftsmällen trots att du inte ens är värd skiten under mina skor. Men allt ont har något gott med sig va? Ska strax åka och hämta en begravningsbukett jag glömde kvar på jobbet!

Har verkligen blivit jättedålig på att blogga nu förtiden. Däremot har jag varit otroligt duktig på att äta choklad denna vecka, men 1 vecka i månaden känns helt okej!

Precis lämnat akademiska och läkaren. Ännu en gång har jag fått svart på vitt att det är ett himla jobb att få denna kropp tillbaka i rätt spår. Men jag är verkligen på g! Igår sprang jag, tills jag ville kräkas av utmattning. Men jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som hatar att springa men ändå gjorde det! Med risk för att låta otroligt desperat och töntig så fick jag en kommentar igår, av en människa jag saknat något otroligt, det är flera åt sen vi senast sågs och jag har försökt fått tag på denna människa. Något inom mig behöver få träffa dig och berätta hur tacksam jag är för att vi sågs, för det du gjorde för mig fastän du nog inte visste. Du vet exakt vem du är om jag nämner saker som kiwi, Nils och Lavoie..

Jag hatar att vara sjuk. Inte sjuk som i feber eller förkylning, utan sjuk son i mening med livslång kronisk sjukdom. Som något du inte valt att leva med men som du illa tvunget kommer att leva med. Acceptera,ibland kan det vara dagar eller veckor då jag inte accepterar min sjukdom. Jag har inte valt denna sjukdom och det orde kunna gå att glömma bort den. Och visst gör de det, för 1 timme maximalt sen börjar du må dåligt. En sån dag var det igår.