Tanken var en sovmorgon, ingen klocka ställd, inget planerat. Bara sova tills kroppen vaknar, för det är precis det jag igentligen behöver, sömnen har blivit lidande på sistone. Med all rätt så börjar jag bli svart runt ögonen och allt blir 17 gånger värre än vanligt och jag behöver bara sätta i lurarna i öronen för att det ska knyta sig i magen och tankarna börjar flyga iväg, rädsla och en sån sjuk osäkerhet. En osäkerhet som handlar om att bli utbytt, att inte vara tillräckligt bra och jag har vant mig dem senaste åren, det blir en vardag tillslut. Men ibland glömmer jag allt det där och bara njuter fullt av livet på alla sätt, och när det blir sådär otroligt bra så jag släpper rädslan av att bli utbytt, lämnad och ljugen för så skiter det sig alltid, som om  kroppen försöker varna mig för att livet inte alls kan vara underbart och rosa moln. 🔫 klart att jag inte kan gå runt och må underbart för länge, lyfta en 2 centimeter över marken. Någon gång spricker den där ballongen och man står plötsligt i springskor i snön och fryser sönder fötterna.