Har väl inte hänt sådär jättemycket i mitt liv, jag jobbar på som vanligt. Har börjat med julskyltningen (årets bästa tid) Jag har även fått fnatt på att baka scones, har säkert blivit 3-4 gånger den här veckan, går snabbt och känns bättre att trycka i sig en macka än en påse godis. 

Går runt med en kontinuerlig blodsockermätare för att hålla koll och se vad som behöver ändras, men för att vara ärlig så satte jag dit den igår och borde ha satt dit den för 1 vecka sedan igentligen. Vi har redan gått varandra på nerverna och han håller på att lossna.

 

Imorgon är tanken att ta en lång morgonpromenad för att sen göra några dörrkransar!

Jag har puttat undan min sjukdom och förnekat den i flera månader, misskött den något grymt, så grymt att jag började undra hur det fortfarande kan fungera. Igår sa min kropp ifrån, jag höll på att svimma ihop på jobbet. Allt blev jätte snurrigt och jag försvann. När jag väl kom tillbaka så kallsvettandes jag något otroligt, tillslöt var jag alldeles genomblöt på rygg och mage. Fick skjuts dem ynka 2 minuterna det tar att gå till vårdcentralen i Storvreta, min kropp orkade inte den lilla biten. Väl på vårdcentralen fick jag ett sånt vedervärdigt bemötande att jag blir så arg och ledsen av att tänka på det ens. En människa som berättar att hon nästan svimmat ihop och har lagts in pga ketonerna i blodet och blev riktigt,riktigt dålig. Henne ger man en nummerlapp och ber vänta. När man blir så pass hög så stänger hjärnan av vissa delar för att skydda sig och i mitt fall kunde jag knappt få fram några ord. Berättade att dem troligtvis kommer få ringa ambulans för att köra in mig snabbast möjligast, men ber dem snällt att testa mitt blodsocker och ketonerna för att veta hur det ser ut. Kommer in i rummet och hon ber mig ta av mig jackan, jag försöker med all kraft att berätta att jag inte ska ta sånna prover, utan i fingret för att mäta ketonerna. Får som svar "vad gör du då här? Du kan lämna ett urinprov så återkommer vi till dig när vi fått svar.(att skicka urinprov till labb tar oftast minst 2 dagar)" får göra ett vanligt blodprov som visar högt samt ett långtidsprov som visar att jag ligger långt över mätbart. Kommer ut ur rummet och brister totalt ihop. Jag håller på att tuppa av och får världens vidrigaste bemötande som om jag vore dum i huvudet. Att lämna en diabetiker som är dålig, ensam i ett rum, kan vara det dummaste man någonsin kan göra, och det gör dessa utbildade människor på dn vårdcentral?!? Får tillslut när chefens mamma blivit förbannad, träffa en trevlig kvinna som hänvisar mig till Akademiska på en gång.

Jag blir så otroligt frustrerad och arg på deras bemötande. Rädd för att någon annan ska behöva vara med om samma skit,arg för att dem hade mitt liv i sina händer och behandlade mig som om jag hade lite ont i huvudet när jag bad på mina bara knän om att få ett ynka test! Och att jag sen ska behöva berätta för en läkare vad ketonerna i blodet är och hur man mäter dessa för mig förbannat rädd för vad det är för människor som tar hand om en! Imorgon är det läkarbesök i Uppsala och detta kommer jag solklart gå vidare med för min och andras skull. En akut sjuk människa som har svårt att andas ska inte behöva sitta och vänta på att en äldre man ska ta sina prover klart. Jag skäms något sjukt för deras skull på vårdcentralen, hur dem behandlade en människa som mår så pass dåligt att dem inte ens kan gå 200meter.

Jag skäms för att vara annorlunda, för att behöva en speciell översikt och omhändertagande pga min sjukdom. Jag önskar att det vore sådär enkelt som alla säger att det är. Det är inte enkelt när du inte accepterat din sjukdom eller helt enkelt ledsnat på den efter alla år. Men jag blir påmind varenda jäkla dag att detta ska jag leva med, hela tiden,i jul när maten har störst fokus. Jag skulle vilja vara som alla andra,kunna äta vad jag vill utan att alltid behöva beräkna eller tänka efter.

Jag har haft diabetes sen jag var 4 år, igår fick jag ett rejält uppvaknande. Det är dags att sj.köta det här, jag kommer verka egoistisk och tråkig. Men jag måste få ordning på det här nu, detta är prio ett för mig,