Jag skulle kunna springa ifrån allt och så fort jag stannar så är det precis bakom mig. Jag skulle kunna låtsas som om detta inte hänt mig, glömma bort allt,glömma bort allt som inte får mig att le. Men så är inte verkligheten, verkligheten är den att jag drabbats utav detta, och ännu värre, du har drabbats ännu värre utav detta. Varför du? Vad gjorde du för att behöva kämpa ännu mer för att marken under dina fötter inte ska rasa ihop. Jag önskar i detta tillfälle att jag trott på något högre, att någon annan hade givit mig/oss mera makt och sagt till mig att du/vi kommer fixa det här, det kommer krävas tålamod och ork men vi kommer hela ur detta. Men nu finns det ingen annan än bådas vilja att fixa det här, med andras kunskap och en vilja som aldrig någonsin får tryta trots alla motgångar längs resans gång. En vilja som redan nu kantras av förtvivlan,lögner och gråt. Tårar för att du känner dig som världens minsta människa, för att ordet ge upp inte längre har samma mening eller för att ordet livslångt har en sån otrolig mening och innebörd numera. Vi har ljugit för människor, för att skydda dig, skydda dig för att du ska orka mera,orka längre. Jag berättade att jag aldrig kommer ge upp men ärligt talat så har jag velat givit upp länge, flera gånger då jag känt att det är ända utvägen. Men jag vaknar upp och inser att jag ska kämpa, för varenda extra sekund utav glädje. Jag som alltid varit så rädd för allt är inte rädd för något annat än livet största mening. Glädje går inte att köpas för pengar,glädje kan inte köpa glädje. Det ända som räknas är nu, all we got is now. 

Jag känner varje dag att livet glider mig ur händerna som sipprande sand. Inte för att livet är kort, utan för att varje sekund är en missad sekund av glädje. Jag ser saker på ett annat sätt, inte på ditt sätt.

Jag vill inte lämna allt, jag kan inte lämna allt trots att det skulle vara den minst smärtsamma vägen att ta, både för dig och mig. Men det kommer alltid vara smärtsamt för när jag/vi kommit ut detta så kommer det alltid något, hur fruktansvärt livet än varit så kommer det alltid finnas moln på himlen, låt oss se molnen som en vilopaus istället som oro och problem. Nu är vi i detta, antingen låter vi det köra över oss totalt och aldrig mera resa oss. Eller så kämpar ci, visar att ingenting är omöjligt trots att jag för tillfället tvivlar oftare än jag tror att livet skulle rulla på av sig själv.