Det är mycket som rör sig i mitt huvud för tillfället, på både gott och ont. Jag som alltid älskat att vara ensam, hatar nu ensamheten. Ingen vill vara ensam igentligen. Kanske en period i livet men aldrig för evigt. Ibland får man för sig det, gör något drastiskt för att man tror att gräset är grönare på andra sidan. Men när du är på andra sidan, visst ser det plötsligt grönare ut på sidan du precis lämnade? 

Kläder och ting  kan inte ge dig riktig och sann lycka men det kan få dig att våga kämpa lite till när du inte längre vågar tro att det kommer bli bättre och ljusare.  Vad gör man när någon blir ensam, utan att ens ha valt det?