Jag vet att jag inte borde och att jag troligtvis kommer ångra mig imorgon. Men för tillfället rusar mitt adrenalin för fullt i hjärtat och jag känner hur himla fort det slår.

Jag känner mig som en extrakompis, som någon man ringer när ingen annan svarar eller när man inte har något bättre för sig. Hur väl man än vet att jag tar åt mig något otroligt av allt man säger så vräker man ur sig allt ändå, kanske i tron om att jag inte bryr mig? Men det gör jag, varenda litet ord tar längst in. Jag har jobbat som fan med min vikt, jag har varit ute varje dag, så fort jag åkt hemifrån har jag längtat tills jag kommer hem och får hoppa i springkläderna och bara rusa ifrån allt. Jag gick ner en hel del under cirka 1 år, sen träffade jag någon och vikten blev inte alls lika viktig. Men den satt fortfarande och gnagde hela tiden. Tanken att gå upp allt igen eller skamsen över att visa min mage öppet för någon. Jag blev själv igen och allt satte igång igen, en jäkla ångest för att hålla den där jäkla magen i trim. Min diabetes gör att jag alltid måste äta ordentliga portioner, gör jag inte det så går jag antingen super hungrig utav all insulin eller så blir jag låg. Sen jag blev lämnad utav den här människan så har jag inte haft full kontroll på min sjukdom, jag har slarvat med sprutor och helt enkelt glömt dem. Perfekt, ketonerna äter utav kroppens fett men hela jag blir otroligt lättretlig och irriterad. Jag har numera tagit tag i diabetesen för jag vet att grunden till att jag blir så arg på det mesta är att jag ligger för högt. Kroppen orkar inte hålla både socker och humör på rätt nivå samtidigt. Och det är jag full medveten om själv! Jag behöver därför röra på mig och äta ordentligt för att hålla allt stabilt. Därav gör det förbaskat ont när någon kan slänga ur sig "tjockis" för jag vet att jag inte är pinnsmal, men testa att alltid äta ordentliga mål som inte bara kan innehålla frukt eller grönsaker och samtidigt kämpa med att hålla vikten på en bra nivå. Tro mig, när jag sprungit eller gått en ordentlig vända så skriker min kropp efter mat för att inte bli låg i sockret. Ignorerar jag detta så får jag troligtvis en känning mitt i natten( som är bland min största rädsla) ensam i lägenheten utan hjälp.
Får jag höra att jag inte är så snygg så kan jag lätt spotta ur mig något spydigt för tillfället, men senare så ligger det där och gnager ändå. Vad som krävs, hur mycket pengar jag kan lägga ner för att bli "okej". Det har hänt både en och två gånger att jag kollat upp hur mycket det kostar att suga bort mina "insulinbullar" jag har på magen efter alla sprutor sen jag var 4-5 år, men alltid insett att dem kommer tillbaka efter något år, och att det bara är för mig att acceptera. Men det är så enkelt för vissa att slänga ur sig "det är bara träna stenhårt så går dem bort" nej, det är inga bullar jag fått utav att äta utan irriterad vävnad efter allt insulin och stick.
För tillfället rör jag på mig för att må bra, för att slippa få något vredesutbrott på någon stackare som inte förtjänar det och för att jag behöver varva ner efter jobbet. Jag äter det jag vill fast med en viss måtta, för att jag inte mår bra utav att ALLTID tänka på vad jag stoppar i munnen. Rör jag på mig så kan jag äta det jag vill samt att min kropp mår bra av det.
Det är så himla lätt att uttala sig om någon, men historien bakom det hela är inte alltid riktigt lika kul.