Innerst inne vet jag, jag vet att jag kommer må bättre, att inte alla dagar kommer vara fulla av tankar, tankar om vad jag kunde ha gjort annorlunda eller vad han gör just precis nu. Dagarna rullar på som vanligt, vare sig man vill eller inte. Vissa dagar är jätte mycket jobbigare än andra men jag tar mig igenom dem, även om jag hatar den där jävla känslan när det kniper ihop i hela kroppen och jag känner panik så vet jag att den kommer avta, det tar tid och det får det göra. Jag var/är otroligt kär i den här killen, tyvärr känner man inte alltid likadant jämt.
Jag känner bara en sån orättvisa, att jag ska behöva må såhär och kämpa för att inte bryta ihop hela dagarna medans allt rullar på för honom. Det kanske tom är bättre än förr? Men det ända jag kan göra är att glädjas för hans skull och skapa min egna glädje och vara min egna hjälte denna gång, för "det som inte dödar, det härdar"