Som en vän sa till mig, jag har en speciell attityd.
Ett sätt att överleva och komma helskinnad ur det mesta.
Ett sätt att slippa bli sårad på och ett skal att gömma sig bakom.
Det är jag, visst kan jag släppa människor närmre mig men det tar sin tid med all sin rättighet.
Jag gråter och går sönder när allt blir för jobbigt, men oftast har det gått alldeles på tok för långt då.
Jag är rädd, rädd att släppa in någon som bara tar och aldrig ger. Idag var en dag som gick för långt.