Är det inte konstigt, när man känner sig som gladast och lyckligast på jorden, just då när inget kan bli så jäkla bra så förstörs allt. På en liten millisekund så rubbas hela skiten och dum som man är så lät man sig luras.
Stoppar allt i en stor svart kasse och slänger iväg det så långt det bara går och hoppas på att aldrig mera gå på det.
Konstigt hur någon som gjort dig så trygg och glad plötsligt kam strunta i att du andas och i att du har känslor som alla andra?
Blev en kvällspromenad med Sarah Dawn Finer i lurarna och pulsen slog bara fortare och fortare utav all ren jävla ilska.
Tog en fika hos mormor och morfar och sen begav jag mig hem mot sängen och här tänker jag stanna!