Jag går, jag går tills det känns som om allt inuti mig är borta. Att gå har blivit en "terapi" grej för mig, att trycka igång musiken och gå tills benen inte orkar längre och huvudet är tomt. Men man kan inte gå jämt eller var rädd för att stanna för då börjar man tänka på annat.
Men det är skönt, otroligt skönt att rensa allt och somna som en stock varje kväll. Helt slut i både kropp och hjärna.
När jag gymmar är tanken och motivationen hela tiden att springa fortare och fortare, att springa ifrån allt. Det funkar än så länge men jag vet att i längden springer jag aldrig ifrån någonting..
Blev en promenad idag med fint sällskap och lek i lekparken! Sen en fika hos mormor och morfar, förstå den dagen om dem ledsnar på mig eller mitt besök, då har det nog gått alldeles för långt!