Jag är en "sån där" människa som vänjer mig ganska snabbt eller allt blir min vardag inom en snabb framtid. Vilket har hänt nu, jag har nämligen vant mig vid att vakna upp bredvid någon annan, vända på sig och det är faktiskt inte tomt. Och till saken hör även att jag inte lägger någon större vikt på att faktiskt kunna sova, för känner jag mig trygg så somnar jag ändå med ett leende på läpparna. Och visst, självklart händer det mig att jag ligger där vid 01.15 och inte kan sova pga att min kära sängkamrat snarkar något så in i Norden och jag vill bara strypa människa , men när jag väl somnat och vaknar upp på morgonen så spelar det inte lika stor roll längre, för jag fick vakna upp bredvid någon och det är mycket viktigare än all sömn i världen.
Så verkar jag en aning hängig och sur så är det förmodligen för att jag har haft det bra, för att jag sovit med någon som tankar mig med energi på annat vis. Konstigt hur lycka och glädje kan byta form och bortser från allt som en gång varit viktigt som nu inte alls behövs tillgodoses.