Ibland kan det göra så fruktansvärt ont, att sakna någon som inte saknar dig. Att ha varit helt ärlig men upptäckt att du inte alls var den ända. Det gör ont att vilja ställa upp för någon
som inte ser det,att kunna göra vad som helst för någon som inte förstår det.
Det som inte dödar härdar säger dem, igår försvann min luft ur lungorna när allt kom till sitt slut. Jag grät tills jag kände att jag faktiskt inte andas på en stund. Men så fort jag tog luft insåg jag att det här är verkligheten, du bryr dig inte alls om att leva utan mig men jag grips av ett sånt tryck så fort det kommer upp. Jag ska leva utan dig. Dig jag saknade på riktigt eller dig jag tänkte på 24/7 dig jag älskade se le, det fick min värld att smälta. Du hade mig lindad runt fingret och jag förstod inte att för alltid också har ett slut, ett tvärt slut som gjorde ondare än jag någonsin trott.
Jag borde inte tacka, men jag gör det. Du fick mig att inse att ju mer speciell du är ju mera finns det att älska. Du satte spår, men jag hoppas bara det bästa för dig. För jag förstår att det inte alltid är lätt att leva med dem besked du har fått.