Åh så det pirrar i hela kroppen, inte sådär som när man var 14 år och var kär i alla killar som fanns, utan mer det här lugna pirret. Det där lugna pirret som får en att må så bra och känna sig så trygg i någons närhet. Och när det här pirret hittades av en ren slump, en slump som var en på 365 dagar att det skulle krocka ihop. Inget "hej och hå vad kär jag är och jag har aldrig varit såhär kär" utan mera " nu känner jag mig för en gång skull trygg och uppskattad". Det är såhär alla människor borde få känna sig, inte som någon jäkla slav som är tvungen att ställa upp.